och lyckades snart ta oss fram till en av huvudstråken. Där hade vi den turen att påträffa en karavan med den unge mongolfursten Pounzig, som var stadd på en helig beskickning med ett budskap från Den levande Buddha i Urga till Dalai Lama i Lhasa. Han hjälpte oss att köpa hästar, kameler och livsmedel.
Alla våra vapen och andra tillhörigheter hade vi nu använt för att under färden tillbyta oss transportmedel och föda och återvände barskrapade och utmattade till klostret i Narabanchi, där hutuktun hälsade oss välkomna.
»Jag visste, att ni skulle komma tillbaka», sade han. »Allt hade blivit mig förutsagt.»
Sedan vi lämnat sex man av vår lilla skara efter oss såsom försoningsoffer för vår dristighet att tränga söderut, voro vi endast tolv som återkommo till klostret, där vi stannade i två veckor för att hämta krafter och skaffa oss reda på hur vi på nytt skulle driva ut på händelsernas upprörda hav för att styra mot någon hamn som ödet kunde anvisa oss. Officerarna anslöto sig till den truppavdelning, som då höll på att bildas i Mongoliet för att kämpa mot bolsjevikerna, vilka ödelagt deras fädernesland. Tillsammans med min följeslagare från början beredde jag mig att fortsätta vår färd över Mongoliets slätter med alla de faror och äventyr, som kunde möta oss under vår strävan att undkomma till en trygg plats.
I livligt minne av vår mödosamma färd önskar jag tillägna dessa kapitel min jättelike, i alla svårigheter beprövade gamle vän agronomen samt mina ryska färdkamrater, i all synnerhet det helgade minnet av dem, vilkas kroppar vaggats till sömn bland Tibets berg, överste Ostrovsky, kaptenerna Zubov och Turov, löjtnant Pisarjevsky, kosacken Vernigora och tataren Mahomed Spirin. Jämväl uttalar jag här min djupa tacksägelse till fursten av Soldjak, ärftlig »Nojon Ta Lama», och till »Kanpo Gelong» (översteprästen) i klostret Narabanchi, den högvördige Jelyb Djamsrap Hutuktu.
