95
V.
I Skogen.
”Jeg klynger mig
Hel ängstelig
Min Ven! till dig;
Kys varm min mund
I Nattens stund!”
Christ. Winther.
Det var afton, en dunkel, sval höstafton. Blekt och klart samm månklotet i luftens blåa haf, och nattvinden susade i grantopparna. Ett skummande vattenfall kastade sina glänsande perlor i gröngräset, och någon enslig nattfogel klagade i djupet af skogen. På en bänk under några högresta hänggranar satt en man, insvept i en kappa. Hans blick var oroligt rigtad mot en grupp af trän, mellan hvilka en smal gångstig slingrade sig, men som snart förlorade sig i det villande månskenet, bland skuggor af trädstammar och smärre klippstycken.
Nu hördes på något afstånd några melankoliska toner, de ljödo närmare och närmare. Det var en enkel kärleksvisa, icke af de aldraälsta, men deras närmaste efterträdare: samma vemodiga och djupa anda, samma enkla och ljufva tongångar, men med mindre sammanhållning, soliditet och klarhet än man finner hos de gamla äkta, hvarföre de sednare kunna kallas en reminiscence eller ett echo af de förra. Detta var den bekanta:
”Det roar mig i lunden att vara,
Der högt jag min kärestas namn ropar ut,
Der bergen och skogarna mig svara;
Mitt hjerta det älskar att höra dess ljud!”
Det låg ett eget romantiskt behag i denna sång, någonting svärmiskt och sällsamt dunkelt, så olikt annan vanlig sång, som det spelande glada bjertgula solljuset en sommardag liknar det blåaktiga, högtidliga och mystiska sken som månan gjuter öfver naturen en höstnatt. En lätt skepnad rörde sig mellan träden och närmade sig grangrottan.
”Är du ändtligen här?” ropade mannen i kappan emot den kommande och drog henne ned på soffan bredvid sig ...” att låta mig vänta så, denna sista qväll!” fortfor han i en ton midt emellan öm glädje och förebråelse och i det han svepte en flik
