100
ler tog, det är detsamma; hon behöfde den icke mera; i döden är man trogen ändå, — och detta porträtt infattat i rosenröda amethister, det tog ... nej, fick jag äfven af henne, porträtter och rosenröda stenar behöfver man icke när man sofver ... och denna orm af guld med ögon af Perusk smaragd ... se hur de spela i gult... hur de blinka! den satt tätt slingrad om en qvinnas arm ... jag som alltid är medlidsam, jag tog den bort, styggen! ... här ett kors af opal ... hvem förer kors med på den färden? här en dolk med brillanteradt fäste, den skänktes mig af en ung krigare då han tagit afsked ur tjensten, han fick en åkomma, den unga mannen, hans arm domnade ... denna bröstnål af äkta diamant, klar som en tår ... den erhöll jag af ett litet barn, ... den unnades mig gerna, ty hvad skola barn med lektyg, då de gå att sofva? Menniskorna hafva alla varit goda mot mig ... nå, jag har väl också gjort dem några små tjenster tillbaka: hos somliga har jag vakat, andra har jag svept, åt mången har jag bäddat, och torflagt taken på deras hus; men så hafva de varit tacksamma och ... tystlåtna ... de skryta icke, de pocka icke, de förråda icke ... Gamle gräflingen har många vänner — i jorden, och skatter äfvenledes ... men han skryter hvarken af det ena eller andra; ... när uret börjar sakta sig, när man icke mera orkar arbeta och samla ... då reder man sig ett beqvämt bo, här, eller i ett annat land, lika mycket... men ännu är tiden icke inne, ännu kan Sim sköta spaden och ännu skall han hjelpao mången till vägs. Och diamantbröllopet ...!”
Åter ögnade han, med tindrande blickar sin skatt, tillslöt, derpå locket samt gick till falluckan. Ellen, som under tiden vaknat till fullt medvetande och instinktmessigt fattade den fara hon lopp, ifall hon blefve upptäckt, hade besinning nog att, medan gubben ännu var i källaren för att gömma sitt skrin, bereda sig tillfälle att fly ur rummet. Försigtigt undandrog hon sänggardinen, steg upp och ilade med tysta steg öfver golf- vet, och ut genom den lätt tillslutna dörren, den hon helt sakta drog igen efter sig, och lyckades sålunda komma ut lika obemärkt som hon kommit in.
