101
VII.
Vännen.
Mackay.
Följande dagen var Ellen ovanligt blek, och de mörka ögonens glans var skymd nu af en tår, nu af en dyster skugga af sorg. Hon satt på soffan vid fönstret och blickade ut, der bortom skogen tinnarna af Stjernestads slottskapell framskymtade. Emellanåt sänktes hennes blick på ett öppet bref som låg framför henne, dock synbarligen utan att hon fastade någon uppmärksamhet dervid. Brefvet var från Wille Westgöthe som nu var utsocknes, det lydde som följer:
”Från den same till Den Sama!”
”Cypidå med sitt blås sin koger och sin båge
Måst lära utaf dig sin tärand’ eld och låge;
Hans skäckar ingen lyst, hans hjyl ha’ ingen farrt
När du dig vänder bårt och ej vill gifva kraft.
Din åtbörd och ditt tal, din yppsun och ditt löje
För mången är ett qval, för mången ock ett nöje.
Ty hvad är mera pyst än dig ogynstig se,
Och hvad är mera lyst än se dig glader le.
Jag blugs, min Ven, att jag har dristat
Med denna plompa sanning bru
En ädel rådnad i din hu;
Men när jag Rynan ristat,
Så är jag nöjd i tysen år!
La fine. Slytt.
Skrifvitt i min osunliga hudda bakom bergen.”
Mot aftonen kom Sven in, och satte sig på soffan midtför Ellen. Han betraktade henne under tystnad en stund, derefter tog han hennes båda händer i sina. ”Ellen,” sade han ömt, och den på en gång starka och försynta känsla hvaraf han var lifvad, gaf åt hans uttryck och ordalag, denna finhet och detta behag, som man tror att blott den civilicerade menniskan kan tillegna sig. ”Mina tankar ha länge varit mörka och bittra, och mitt sinne har förhärdat sig ... jag har förföljt dig såsom en
