102
skugga och bedröfvat och förtörnat dig med mina ord ... du vet nog hvarföre ... men nu är du olycklig, och jag kan icke längre vara bitter ... nu äro mina tankar milda som lam och mitt hjerta blöder när jag ser dig så blek och förgråten ... tänk icke mera på det jag förr bedt dig om ... jag vet att du hörer ... en annan till ... jag vet att det är för honom du sörjer ... men gråt icke, Ellen, jag vill hjelpa dig ... önskar du veta om honom ... jag skaffar dig underrättelser när hellst du vill, gråt blott icke så mycket!...”
Ellen såg forskande på Svens vackra ansigte, der känslans fordna något veka och blödiga uttryck undanträngts af ett drag af kraft och allvar, som länte det ett förnyadt behag. Den blick, hvarmed han mötte hennes, var på en gång öm och stadig, och hans röst var fast när han yttrade:
”Du behöfver icke vara skygg för mig ... du vet att jag menar dig ärligt ... skall jag gå till Stjernestad?”
Ellen säg ned och teg, stora tårar föllo på Svens hand.
Dagen derpå var en söndag. Ellen träffade Sven på kyrkobacken. De talades vid en stund. De stodo båda två vid muren der Ellen hållit midsommarsvak. Hon tänkte på sin syn, på ringen och boken som Sven gifvit henne, och Sven stod der nu så full af aktning med hatten i hand framför henne, och solen sken vänlig på hans bottenärliga ansigte, och han log så godt, men ändå så vemodigt, när hon räckte honom handen. Inom sig tänkte hon måhända i denna stund, att det var stor synd om honom, att han skulle gå och sörja bort sin ungdom för hennes skull. Sven vände sig litet bort och helsade från Stjernestad, och nu togo med ens alla hennes tankar ett annat lopp.
Hur egoistisk är icke stundom kärleken! ... men Ellen märkte ej förr att hennes lifliga frågor qvalde Svens hjerta, än hon hejdade deras fart.
Så fortfor Sven under den långa, sorgliga vintren, att med sjelfförsakelse utan like, bringa Ellen underrättelse om Albin. Men Sven led mera än Ellen anade, slutligen kunde hon dock icke undgå att märka den förändring, som den inre striden verkade på hans lynne, helsa och utseende.
”Detta går icke an längre,” sade hon en dag; ”du går och förtär dig sjelf, tills du blir som en skugga. Det går icke an,
