105
axel ... de fira ett hemkomstöl ... nej, darra icke så ... det är ju brukligt när någon varit borta ...”
”Ja, det är brukligt ... tack skall du ha, Sven! ... han har då icke kommit ensam?”
Sven teg.
”Jag visste det nog, Sven; men jag har icke velat oroa dig dermed. I morgon skall du tala om allt för mig ... i qväll är jag så trött, men i morgon, hör du Sven, i morgon?”
Med ett undergifvet leende lade hon sin hand på Svens hufvud till afsked och gick in till sig.
Sven fann henne lugnare och förståndigare än han vågat hoppas, och lemnade derföre stugan med lättare hjerta än han dit inträdt, och tog vägen hemåt.
Han hade knappt hunnit utom gårdsporten, förrän Ellen åter gick ut i stugan, hon smög sig spejande fram till fönstret. Oaktadt det var temligen mörkt upptäckte hon snart Svens försvinnande gestalt på strandvägen. Hon såg att han flera gånger stannade och vände sig om, troligen för att lyssna om allt förblef tyst. Ändtligen försvann han alldeles bland träden. Ellen aflyftade helt sakta dörrklinkan och gick ut. Guldkantade moln flögo snabbt på himlen och månan gled fram ur skogen. Ellen tog vägen mot Stjernestad. En fuktig vind susade genom de höga nakna alleerna och tunga vattendroppar nedföllo på hennes hufvud. Hon hade hunnit till trädgårdsporten och öppnade densamma; breda ljusränder föllo från de höghvälfda fönstren öfver Gullriset och Georginerna på terrassen. Vestibulerna voro upplysta och den guldsmidda betjeningen hvimlade mellan pelarna. Ellen blandade sig obemärkt med en mängd åskådare från godset, som stodo packade vid de öppna salongsdörrarna. Det var en dimma för hennes ögon. Musiken stormade ... vaxljusen flämtade i kronor och kandelabrar, juveler gnistrade, siden och gazer fladdrade ... parfymer doftade, camelier och myrten ... hvem sväfvar der, helt nära förbi henne ... han i ordensdrägten, med det svarta håret och blixtrande mörka ögonen? ... och hvem är hon i ljusblåa sidenklädningen och med gula eternellerna i det blonda håret? se huru ömt de blicka på hvarandra ... de förlora takten ... förvilla sig ... nu stanna de midtför de öppna salongsdörrarna ... en sekund mötas Ellens ögon af Albins ... han märker henne ...
