14
blir. Dvärgen gick ut, aflägsnade sig och försvann från folkets ögon i Lummelunds hästhage. Ingen Karin kom på hela aftonen. Fulle af undran och förskräckelse skickade hennes föräldrar öfver till granngården, Hemmingsbo, att af Thomas’ far eller mor erhålla någon upplysning. Men här visste man ingen ting; ty Thomas hade icke heller hemkommit, sedan man sett honom i Karins sällskap gå ned till sjön att meta.
När Karin vid sidan af sin obekante följeslagare hann
högre upp ibland stenrösena, såg hon, att byggnaderna voro
långt mera förfallna, än de på långt håll förekommo. Hela
högar af stenar, nedfallna öfver hvarann, stängde ofta vägen;
och man måste göra en krok förbi dem, för att komma fram.
Långa rader af trän och småskog fyllde platsen, der fordom
murar stått. Ansenliga porthvalf tillkännagåfvo byggnadens
forntida storhet. Karin gick ej utan rysning in genom dessa
hvalfbågar, hvilka innanför sig icke längre hade något hus.
Hon såg derinne blott ännu ödsligare ruiner. Stora nässlor,
otaliga karborrar, bolmörtstånd och tistlar öfvertäckte ett fält,
besådt med kullerstenar; och när de vandrande följde en smal
gångstig, slingrande sig likt en omätlig orm mellan alla dessa
hinder, kunde de likväl ej gå fram på den, utan att som oftast
såras, brännas och stickas af de obehagliga buskarne.
Gigantiska ormbunkar i stora samlingar voro de hyggligaste växter
här mötte; och Karin var mången gång på väg till höga rop
af fruktan för ödlor och paddor, som hon såg kräla utmed
gölarne och de sedan sista regnet qvarlemnade vattenpölarne
mellan grus- och lerhögar. Hennes bröst sammandrog sig af
bäfvan och undran. Hon tyckte att vägen borde vara slut,
när de redan befunno sig bland ruinerna; men hennes
ledsagare, utan att yttra ett ord, förde henne obevekligt vidare. Och
röda kappmannen följde efter, på ett afstånd, som minskats,
sedan man kommit upp i bergen. Vid en blick bakom sig,
såg Karin till sin outsägliga förskräckelse, att han nu var
alldeles inpå dem. Hon trängde sig tätt till sin unga ledsagares sida.
Efter en stund slöt vägen vid en hög jerndörr. Den stackars flickan kunde åt alla häll intet annat upptäcka än sönderfallna murar och hvalf, men intet hus, hvartill denna port
