19
Nu, Karin! kommer jag ifrån min far till mig sjelf. Jag finner intet skäl för mig, att i allt föra samma lefnadssätt som min far. Hvarföre skall jag sysselsätta mig med att pröfva menniskor? Hvad har jag göra med dem?
”Det tycker jag också. Hvad är det värdt?” sade Karin med en innerlig blick, som hon jemte ett godt småleende kastade på sin värd.
Som sagdt är, vidtog den andre; jag frågar icke efter dessa undersökningar mer. Min far är bortgången. Jag rår mig alldeles sjelf. Jag älskar att vistas i den landsbygd, der jag blifvit uppfödd: jag har mycken kärlek för det forntida, hvarföre dessa gamla byggnader med sina kamrar och irrgångar äro så behagliga för mig. Men jag vill framför allt hafva en god och älskvärd maka: en af sjelfva det enkla landets döttrar: en flicka, som jag kan tycka om af själ och hjerta, af innersta håg: en flicka, vacker som en dag —
”Det är ganska rätt tänkt.”
Din goda mor, fortfor ruinernas herre, har säkert berättat dig, att hon en och annan gång sett mig på mina ensliga promenader; ty jag nekar icke, att äfven jag har tycke för enslighet, då och då; men helst ville jag dela den med en älskad vän.
”Min mor har verkligen berättat mig om några trollkonster” — inföll Karin.
Tänk ej på sådana, afbröt herr Laurits. Min far har förstått sig på att bruka åskledare, elektricitetsmachiner och några kemiska konster, hvarmed han roat sig med att förundra folk —
”Men — min — min herre här vill icke alls göra folk förundrade? Kors, hvad jag tycker om det!” utbrast Karin med en öppen och intagande uppsyn. ”Hvad är det värdt?” tillade hon fint leende, och fästade sina ögon på sin värds vackra mun, i väntan att få höra honom tala vidare.
Hvad är det värdt! sade han efter. Att göra menniskor förundrade, hvartill tjenar det? Mera är att älska dem, och af dem få älskas tillbaka — om det blott är möjligt —?
”Åh — det går nog,” utropade den femtonåriga flickan, full af tillförsigt.
Nåväl! fortfor den rika ungaherrn: jag har hyst detta hopp. Utan omsvep — under mina ensliga spatserfärder, på gång-
