21
jag det vore godt att känna sig van i något, som duger; eller hur?”
Herr Laurits såg på henne. Han sökte dölja sin rörelse.
Men, vidtog han efter en paus, om jag blir din och du blir min, behöfver du då frukta för fattigdom?
”Det är en sak för sig” — svarade hon. ”Det är ingen, som vet hvad som kan hända. Och då tänker jag, att det säkraste är det bästa.”
Vill du då icke tillåta mig, att älska dig?
Karin sade ingenting. Likväl såg hon ömt och betydelsefullt på herr Laurits. Det underligaste var, att hon med detsamma drog sig litet tillbaka på trädgårdsbänken, der hon satt.
Var uppriktig, Karin! icke kan du i sjelfva verket älska Thomas?
”Det är icke så gifvet” — sade hon med en liten nick.
Och du tror väl, att han älskar dig så utomordentligt?
”Det känner Gud bäst: men nog skulle det kunna hända.”
Det är godt: vi få väl se — sade värden och steg upp.
Han bjöd den vackra flickan armen, och de började ånyo gå upp och ned i trädgården. Karin syntes häraf mycket in-tagen. Hon var upprymd och glad öfver allt hvad hon hörde och såg.
Slutligen yttrade herr Björnram: nu, goda Karin, vill jag säga dig, att jag sändt bud hem till dina föräldrar, för att ställa dem tillfreds öfver din frånvaro. Du blir här till aftonen. Var utan all fruktan! Gå in på en stund till de begge flickorna, hvilkas bekantskap du redan gjort. De skola blifva dina kammarjungfrur och uppasserskor, om du sjelf blir min. Är du min maka, så skall du hvarje dag kunna skicka hem någon af dem med skänker af alla slag till dina föräldrar.
Vid dessa uttryck från den älskvärda mannen strålade Karins hela uppsyn af glädje.
Man trädde in. Herrn tog på en stund afsked från sin sköna gäst, med en handtryckning, som hon sakta besvarade. Karin mottogs af den ena, den yngre kammarjungfrun, som införde henne i några salar, der hon ännu icke varit.
Under det att Karin och denna goda flicka tillbringade en
