35
sades af Kerstins hufvud. Men unga fru Björnram räckte sin Hand åt bonden på Korpagäll, bjudande honom upp till menuett efter landsbygdens sed. Thomas bugade sig och tackade vördnadsfullt. Efter dansen strök han luggen ur pannan, gick till sina föräldrar, och sade: ”Gud har gifvit mig till fru den jag tänkte få till hustru; och lofvad vare Herren, som bäst vet hvad han gör. Gud gifve nu bara ock, att jag måtte hafva bekommit en nådig hustru, likasom jag säkert vet att jag fått en nådifru.”
Så lefde herr Laurits och fru Karin på Björnramarnes gamla gård; och de voro till en föresyn, glädje och hopp för alla.
Karin bjöd ofta sina föräldrar upp på slottet till sig, och hon sade: ”den fisk, som Thomas och jag ville taga tillsammans i gröna gräset, for bort ifrån oss i sjön, och vi sågo honom aldrig mer. Gud ville det så. Den jag tänkte få till man och husbonde, har blifvit min bonde under mig; men allas vår herre och öfverman har jag bekommit till man. Så lefven nu då, min far och mor! och alla goda vänner och godsare skola lefva roligt med eder.”
Efter tre fjerdedels år, då våren åter började blomma, frågade herr Björnram sin fru, om hon önskade att han skulle bygga om slottet, nedrifva de skröpliga murarne, förnya tornen och åter upplaga allt? Vi äro begge unga, sade han; passar det, att vi lefva i dessa ruiner?
”Älskar du dem icke mer?” frågade hon.
Jag älskar att göra vår boning efter din smak, svarade herr Laurits. Säg derföre endast huru du önskar, Karin?
”När jag första gången, vid din sida, gick upp åt höjderna bland dessa murar, då anade jag icke, att kärlek, lycka och täckt behag sutto derinnanföre och väntade på mig. De hafva tagit och slutit mig i sin famn. Stackars murar!”
Du vill då, att ruinerna icke skola nedrifvas?
”Ombygg allt som behöfver förnyas för lifvets och lefnadens skull. Gör boningen skönare, friskare, gladare — fortfor hon. Låt blott det röda tornet qvarstå, till minne och ljufhet i en tid som kommer. Tror du jag nånsin glömmer, när du ville skrämma mig till döds? Den kammaren, der det skedde, vill jag hafva i behåll: det ljufva fängelset, der din djupaste
