Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

43

— Det kan du inte få, min lilla flicka, — sade modern, som sökte lösgöra sin dotters hand från det begärliga bytet.

— Låt henne få roa sej med den, min nådiga fru! — sade Linder, lemnande näsduken till Netta, som under glädjerop svepte den omkring sig och hoppade yrande af belåtenhet kring dem båda.

De båda följde den lilla yrhättan. Samtalet emellan dem blef allt lifligare, öfvergick småningom från det ena till det andra och kom slutligen ifrån likgiltiga ämnen till mera förtroliga, hvarunder Linder fick veta, att den sköna damen, som gick vid hans sida, var sedan tvenne år enka efter en brukspatron, och att hon nu, för sin helsas vårdande, rest till Stockholm, der hon ämnade, såsom brunnsgäst, tvenne månader uppehålla sig.

Linder sade sitt namn och sin rang i samhället, talade med rörelse om sin barndom och sina föräldrar, som tidigt rycktes ifrån honom, och som skryt icke ingick i hans hufvudkarakter, uraktlät han ej att beklaga sig öfver den bana han valt och den totala brist på framtida utsigter, som plågade hans själ.

Hon tycktes med deltagande lyssna till hans ord och äfven han deltog i allt hvad henne angick ... Dock, hvem känner ej deltagande för en ung vacker enka med halsband af guld och briljanterade ringar på bländande fingrar.

Lilla Netta fladdrade fram och tillbaka, som en kupidon mellan dem båda, ryckte än sin hulda moder i klädningen och än Linder i bonjuren, hafvande så innerligt roligt åt sin nya prydnad. Slutligen ville hon prompt opp i Linders famn, troligtvis för att förnya den korta bekantskapen med stålkedjan, och han var icke heller sen att taga den näpna sötungen på sina armar.

Ett fruntimmer och vid hennes sida en herre med ett barn på armen, bildar en grupp af huslig äkta sällhet. Troligtvis var det tanken derpå, som kom ifrågavarande promenerande att småle mot hvarandra.

— Nå, sent omsider ha vi det nöjet att träffa herr Notarien! — hördes en basstämma bakom dennes rygg.

Träffad som af ett ormstyng, vände sig Linder om. Hans ansigte blef vaxgult och det var nära, att han i förskräckelsen