MARIE ANNE.
Ur en aflidens anteckningar.
I.
Hvem kan tro, att andar uppenbarat sig i Stockholm just i nyaste tider?
Om också ingen vill tro det, så skall jag berätta hvad man hviskat för mig, om en ande, som ej för länge sedan låtit förnimma sig, på ett sätt, visserligen ganska hemskt, men ändå så ljuft och skönt, att det bör tjena till mönster för andra andar i fall de någonsin skulle vilja befatta sig med att komma på besök hos oss, som ännu äro lekamliga.
”Men andar i Stockholm,” invänder man, ”hum är detta ens tänkbart? Andar pläga ju vanligtvis älska att dväljas uti gamla feodalslott, omsusade af sekelgamla ekar, uti tysta borgkamrar, der Arachne spinner sina mystiska väfvar öfver gyllenläderstapeter, der ett skumt månsken smyger sig in genom dunkla blyinfattade rutor, der harneskklädda anherrars dystra anleten nedblicka från väggarna, — på sådana ställen plägar stundom, så förtäljer man, vid det dystra tolfslaget, då förrostade vimplar gnissla på tornspetsarne, någon i lifvet olycklig stamfru än sväfva fram, hvitklädd och omsusad af grafvens qväfvande ångor, än hålla ett hemskt, men ganska prosaiskt buller?”
Visserligen, — men lika möjligt som detta är, lika möjlig är motsatsen, nemligen att andar kunna uppenbara sig midt
