57
Månne han hviskade något om fröken Annas frände, den tragiskt olycklige man, med hvilken läsaren straxt skall göra bekantskap?
En vals, som fördubblade alla pulsars slag, brusade genom salongen. Just i detsamma fröken Anna med sin kavaljer sväfvade förbi en stor trymå, kom hon att kasta en blick deri.
Plötsligt förbyttes hennes kinders skära rodnad till en dödlig blekhet, den luftiga spänstigheten i hennes väsende förbyttes till likaktig stelhet, och hon nästan föll ned på en stol, som händelsevis stod ledig vid trymåen.
Jag såg mig ikring, och fann att flera anleten än hennes öfverdragits af blekhet, att flera andras läppar än hennes, skälfde af en ögonblicklig fasa.
Dock var allt så föga märkbart, att det icke gjorde något uppseende. Balen tycktes ingalunda störd, Anna repade sig snart, man liksom låtsade antaga hennes hastiga vanmakt såsom en följd af trötthet efter en ansträngande vals.
Likväl tyckte jag mig öfver allt i allas blickar märka en viss skygghet, jag kände sjelf någonting som pressade tillsamman mitt bröst.
Valsmusiken afstannade med några takter, som ljödo för mig så andeartadt hemska, som om de spelats för elfvor en månskensnatt, och icke för gäster på en bal i Stockholm.
Dansen hvilade för en stund, och en lätt konversation begyntes, liksom af gemensam öfverenskommelse. Man säger att det skall vara ett säkert medel mot spöken att skämta med hvarandra.
Den enda som förblef stum och dyster, var en person, som jag nu först upptäckte.
Det var en ung man, i djupaste sorgdrägt, men dock af den nyaste parisersnitt.
Om han också icke haft sorgdrägt, skulle jag dock genast märkt, att han hade sorg; jag har aldrig sett smärtan, fastän orörlig och stum, så tydligt uttalad i ett menniskoanlete.
Det var ett anlete af alabaster, fläckfri varmt hvitgul, omskuggadt af långa, rika, djupa svarta lockar, och ett parisiskt välskuret kindskägg. Den höga ytterligt breda pannan förrådde en inbillningskraft, hvilken mäktade ända till synbarhet förkroppsliga de bilder, som föresväfvade den, och de kolsvarta,