66
med de många magnetiska medel som hon har i sin makt, drager till sig dens blickar och hjerta, som hon åt sig utkorat.”
”Jag fruktar, tante, att detta icke är någonting nytt.”
”Så mycket bättre, det är då ett gammalt, och vi ha således häfd på att utöfva det. Men till verket. Vill du verkligen hafva denna omtalta baron till din äkta man?” frågade tanten, halft imiterande en presterlig ton.
”Tant vet ju, att — —”
”Nå väl, du skall få honom, så vida han ännu är värd att fås. Lyd blott mina råd. Vill du det?”
”Ack, tant är så god — —”
”Om några dagar skall jag se några vänner hos mig; du skall vidare fä höra af mig. Jag säger blott, att du då skall träffa honom. Adieu, min älskeliga rosendoft, adieu!”
Och tanten gick, lemnande Anna åt sina ”reverier.”
Knappt hade hon gått, förrän Anna åter tyckte att hennes boudoir genomdoftades af Heliotrope.
”O du hädangångna engel, du saliga Maria, menar du med denna vällukt, som säkert är fläkten af dina hvita vingar, menar du att jag — skall blifva du för honom.”
3.
Tanten höll ord. Några dagar derefter hade hon hos sig en reunion.
Gästerna voro församlade i den väl upplysta salongen, och lyssnade med förtjusning på den älskvärda fröken Mathilda X, som i en splitter ny italiensk aria utvecklade hela rikedomen af sin klangfulla röst. En säker pianist ackompanjerade henne, och hon förvånade hvarje musikaliskt öra med sin underbara färdighet att förvandla den nyaste musikens halsbrytande svårigheter till välljud af den mest serafiska skönhet.
”Hvad tycker kapten om hennes sång?” frågade lagmanskan K. en ståtlig gentleman-militär med blonda mustacher och blond blick, om jag så får kalla det svärmiska uttrycket hos denna man, som, när han betraktar någonting, en blomma eller en qvinna, ser ut, som om han ej såge på det verkliga föremålet framför sig, utan på ett genom hans rika inbillning idealiseradt väsende deraf.
