71
Tablån föreställde Tassos grafvård af hvit marmor, och Leonora i sörjande ställning, lutad emot hans urna.
Öfver taflan utgöt sig en spöklik blå belysning.
Det var fröken Anna, klädd i hvitt, med en krans af förgät-mig-ej kring lockarna, som föreställde Leonora. Den blå belysningen gaf åt hennes hvita drägt ett tycke af blåhet.
Värdinnan, hennes tant, kastade en förstulen blick på baron Stjernstråle.
Han undergick en plötslig förvandling, hans blekhet öfvergick nästan i hvitt, de mörka ögonen tycktes fördubblas, han tycktes vilja förvandla sig till bara syn, så stirrade han på tablån.
Plötsligt utropade han: ”Evige Gud, de äro två som sörja vid grafven!”
I detsamma ringde klockan, och i bakgrunden af tablåen uppgick ett nytt förhänge, och man såg der i en magisk halfdager Tassos ande, lagerkrönt sväfvande på ett moln uppåt himlen. Den blåa belysningen förvandlades till rosenröd, och heliotropvällukten efterträddes af döfvande rose.
”O min Maria, hvarföre uppenbarar du dig i dubbel gestalt; huru skall jag kunna tyda denna underbara syn,” utbrast baronen; ”betyder det att din kärlek efter döden är dubbelt så stark, som din kärlek i lifvet. Men hvad ser jag, de båda gestalterna sammansmälta till en, till en enda! O Gud, du ser på mig med serafisk blick, ja, jag kommer till dina fötter, i dina armar!”
Och med ett häftigt språng störtade baronen upp på scenen, och förhänget föll bakom honom, och drog honom undan de nyfikna gästernas blickar.
Han ilade fram till Anna, knäföll, fattade hennes hand, förde den till sina läppar, och sade: O Maria, o Anna, du är hon, hon är du, jag såg hennes ande ingå i dig, och blifva ett med dig; o Marianne, så heter du, dubbelt sköna, dubbelt älskade, du är min och jag är din.”
Han reste sig opp, tryckte henne till sitt bröst, och kysste henne.
Hon drog sig icke undan.
I detsamma framträdde tanten med ett tillfredsställelsens
