DEN HVITA ROSEN.
Verldens hufvudstad, sjelf en verld för sig, det öfver sina rikedomar så stolta Paris, eger mera myntadt guld, än någon guldgrufva omyntadt, och mera diamanter än kanske hela kejsaredömet Brasilien; det eger alla slags skatter och prydnader som naturen frambringar och menniskans fruktbara inbillningskraft uppfunnit, men en prydnad, ett smycke felas henne, denna städernas drottning, det felas henne blommor!
Lättare kransar hon sin segeromstrålade panna med juveler, än med orangeblommor och violer. Hon kunde, om hon ville, bekläda sin präktiga kyrka, Notre Dame, från grunden ända upp till tinnarne, med bara rubiner, men med rosor har hon icke råd.
Paris har visserligen sin blomstermarknad, den förnäma damen köper der den moderna Camellian, blomstervännen finner der lätt någon ny färgförändring af Dahlian, grisetten kommer der någongång åt en liten doftande nejlika, men ack, dessa blommor kunna icke lefva länge, uppammade af konstgjord värma, men icke af den himmelska modrens sol, vissna de allt för snart, och den som köper dem, eger om några timmar intet annat än ett bedröfligt blomsterlik.
Blommorna, de oskyldiga blommorna, kunna icke lefva och andas i den luft, som en million menniskor förpesta med sin andedrägt.
