75
”Så vackra de äro,” sade marquisinnan ”jag kan ju få dem?”
”Bara den ena, fru marquisinna,” svarade Pascaline med en halfqväfd suck, ”den andra är redan bortlofvad.”
”Nåväl, jag får nöja mig med en. Jag betalar den gerna hvad ni önskar.”
”En louisdor, fru marquisinna.”
”Här är två, söta barn; men skicka mig blomman, så snart hon slår ut, till mitt hôtel, rue de Lille, N:o 14.”
Pascaline neg djupt och beledsagade sina förnäma kunder utföre trappan.
”Ack, jag är så glad!” utbrast det stackars barnet, när hon återvändt i sin kammare, ”fyratioåtta francs! dermed kan jag betala en del af min skuld på hyran, och derigenom kan jag beveka min värd att vänta på resten. — O min stackars mamma, bed den heliga jungfrun, att hon kastar en beskyddande blick på mig.
Och Pascaline vakade hela natten vid ett ljus, upptändt till den helga jungfruns ära, och läste alla böner hon kunde, — de skönaste sprungo opp ur hennes eget hjerta — för hennes moders salighet, ty hon hade icke råd att köpa några själamessor för henne.
Men Gud älskar icke de lejda bedjarena, han mottager blott ett upprigtigt hjertas vällukt.
Det var natten före årsdagen af hennes heligt älskade moders död, denna moder, som ingifvit henne kärleken till tvenne väsenden; till hvita rosor och till Gud.
Under denna natt brunno många dyrbara tårar på hennes bleka kind; heliga tårar, ett skuldfritt hjertas ovärderliga diamanter af kärlekens klaraste vatten. Hon återkallade i sitt minne sin hänsofna moders sista stunder. Hon mindes så lifligt, huru dödens dimma allt mer och mer lägrade sig öfver den dyra moderns ögon, hon hörde, hennes brutna stämma, som för sista gången talade för dödliga öron, hviska dessa ord:
”Pascaline, mitt kära barn, mitt hjertas blomdoft, säg mig: blomma ännu våra hvita rosor?”
”Ja, mamma!” hade hon snyftande svarat.
”Kära barn, låt mig ännu en gång skåda mina älskade hvita rosor!”
