77
för någon annans blick än en sörjande dotters, och nedsatte den hvita rosen på den oprydda torfvan.
”O min mor!” suckade Pascaline, ”emottag på din dödsdag denna blomma, som du älskade, emottag den, och sänd mig en enda ljus blick i denna mörka verld!”
Sedan böjde hon sina knän, såg uppåt molnen med en hastig blick, tillbakatryckte med näsduken de tårar som ville springa fram ur hennes blåa ögon, och skyndade bort med lättare gång än hon kommit.
Hon tyckte sig kanhända hafva fått en blick af ljus derofvanifrån.
Damen, som osedd varit vittne till detta, kastade sig i sin vagn, och gaf fritt lopp åt sin öfversvallande känslas tårar.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
När Pascaline återkom till sin lilla kammare, började hon att sammanpacka sina saker, för att för alltid lemna sin så länge innehafda tillflyktsort. Värden inträdde och frågade med mera vänlighet i blicken än någonsin förr:
— ”Hvad skall nu bli af, mamsell?”
— ”Jag får väl taga med mig mina saker?”
— ”Mamsell behöfver ju inte flytta.”
— ”Jag kan inte betala hyran.”
— ”Den är redan betald, goda flicka, den är betald i förskott för tvenne år.”
— ”Hvad säger ni?”
— ”Rena sanningen, här är qvitto!”
I detsamma inträdde en livréklädd betjent, som öfverlemnade till henne ett bref, hvilket hon bröt, fann deri en sedel på 200 francs och läste följande:
Mademoiselle!
Jag har fått veta er hemlighet. Jag vet att den ros, som jag önskade för min bruddrägt, pryder nu eder moders graf. Haf tack för den sköna glädje ni gifvit mig i dag: åsynen af en öm dotter, som heligt älskar sin moder. Tillåt mig i denna moders namn, meddela er litet af det myckna goda, hvarmed Gud begåfvat mig. Neka mig ej denna glädje. Att i dag begynna mitt äktenskap med en handling, som ärar den
