82
Det var en sådan profetisk juniqväll 18.. Solen sjönk just nu i skog, och speglande sig i de hvälfda fönstren på Jorsals kyrka, strödde sitt sista guld i lindarna derutanföre, hvilka kastade aftonskuggor, rörliga och lätta öfver de små gröna kullarna och bland gråstensvårdarne som prunkade i deras hägn. Allt var insvept i tystnad och dunkel. Blott en aflägsen skällas ljud eller hvysslandet af Hackspiken som äntrade upp och ned och hackade i den murkna stammen af en gammal asp, samt nu och då ett spadtag af dödgräfvaren, störde tystnaden och afbröt enformigheten här.
”Jag bäddar och bäddar jag,” sade fader Simeon eller såsom han ock kallades gamle ”Gräflingen” som var sysselsatt att kasta upp en graf vid muren. ”Jag bäddar åt andra, få se hvem som slutligen bäddar åt mig. Så torrt och galant ... här kan en ligga med all heder och glädje, och inte grofs här på de sista tjugo åren, det är säkert!..” Nu träffade dödgräfvaren på en liten ljus kista om 6 qvarters längd. ”Hör hit, Ellen!” fortfor han till en ung flicka som satt på ringmuren, ”kom och se, såsom orden skedde till Johannes — det synes mig högst besynnerligt ... kistan är fullkomligen konsalverad, och i orubbat läge, fjäten mot öster, beslag och handtag bibehållna.” Han blef ännu mer förundrad då han, efter att hafva gräft rundt omkring kistan, bände upp locket ... virket var ännu friskt, en stark lukt af fur ångade upp ur grafven, och ett klart vatten sköljde öfver dess botten, för öfrigt var kistan alldeles tom. Gräflingen brydde fåfängt sin gamla skalle med utredandet af denna gåta, slutligen tog han en stake, vid hvars ena ända ett ämbar var fästadt, och öste dermed upp vattnet samt formade derefter den djupa fyrkanten slät och jemn som en låda.
Flickan sprang åter upp på muren och satte sig stillatigande der. Gubben smålog som han efter slutadt arbete ned- satte bladet af spaden i den fuktiga mullen och kastade en förnöjd blick efter den bortgående; han visste att hon höll midsommarsvak och att hon icke fick tala efter solnedgången.
Skymningen utbredde sig mer och mer, trädens grenar tycktes sänka sig djupare, och rodnaden i vester antog en blygrå färg. Foglarna sofvo sin korta nattsömn; endast den vaksamma Silvio smög sakta fram mellan hundlokans finkrusiga
