83
blad och hvita dallrande blomklasar, hoppade beställsamt opp på jordhögen, troligen för att der nedmylla de ur sin gömma, åt dagen och menniskornas blickar förrådda benen. Man säger åtminstone att detta är den lilla fogelns värf.
Många underliga tankar drogo emellertid genom Ellens unga hufvud der hon satt på ringmuren: svarta, hvita, röda, blå och gröna, dock minst af de svarta; ty ännu vandrade hennes fot på rosor.
Den ljumma nattvinden smekte hennes ansigte och hår, och lekte i träden uppöfver henne; ögonlocken blefvo tunga och bilden af de omgifvande föremålen förmälde sig småningom med ovissa drömmars bilder och fantasier. Fönstren på stugan framför henne syntes henne som ett par håliga, tindrande ögon, och dörren såsom en gapande mun, gräset på taket liknade hår på detta gigantiska hufvud. Öfver sjöns spegel rullade hvita dimflockar fram ... nu stego de upp på stranden. Det var en underlig skara af hvita män och qvinnor. De närmade sig parvis, två och två; männerna redo på hvita hästar. Det liknade ett brudtåg. Skaran gick tätt förbi kyrkmuren fram mot porten. Brudgummen kände Ellen godt igen. Han nickade åt henne och kastade en ring och en psalmbok i hennes knä. Ringen var slät och af guld, och psalmboken purpurröd med vingade englar och brinnande hjertan, pressade i silfver på permarna. Der kommo nu sex qvinnor som gingo tätt tillsammans — det var väl brudtärnorna? Ellen såg nogare efter, och märkte först nu att allesammans gestalterna voro utan hufvuden och att de sex buro någonting mellan sig ... det var en bår. Tåget skred genom kyrkporten, fram öfver grafvarna och försvann i norr, Ellen spratt upp, såg forskande i sitt knä efter boken och ringen. Der lågo blott några murkna trädflisor: Hackspiken hade börjat sitt dagsverke i aspen uppöfver henne. Det var nu i dagningen, fogelpositivet åter i gång och på sjön syntes inga dimmor mera. Ellen återvände hem. Hela midsommarsdagen var hon mulen i hågen, dock vågade hon för ingen omtala sin nattliga syn eller dröm, och ingen frågade henne heller derom; ty man visste väl att gastarna svårt hämnades på den som förrådde dylika saker. Efterhand bortbleknade minnet af detta äfventyr. Ellen hade också icke skäl att vara melancholisk. Gräflingen var ansedd för en välbehållen
