87
och Wille till försoningsoffer dristade skänka Ellen en både vacker och ”durbar halsdyk,” hon helt simpelt surfvade den tillhopa och kastade den på elden midt för hans ”åsun.” Detta kunde Wille knappt någonsin rigtigt förlåta, hellst det skedde i Svens närvaro, som icke kunde låta bli att draga på munnen dervid. Allmänna tron var emellertid, att Gräflingen gynnade Wille framför hans medtällare Sven, hellst den förre stundom gjort gubben ”presanter, än af vesttuger, än af piphyfven” och annat smått, samt var honom behjelplig att klistra belgarna då dessa gingo sönder ... hvilket ofta hände i anseende till den nit hvarmed de anlitades ... vid hvilka tillfällen Wille äfven släppte till skinnet. Med säkerhet visste dock ingen gubbens tankar hvarken i detta eller andra mål.
II.
Omkring Spisen.
”De som fått uppfostran och blifvit
undervisade borde lära oss huru. äfven
vi skulle kunna vara glada och roa
oss utan skam och ånger.”
Det var en afton på sensommarn, Simeon och hans vänner suto i stugan vid en till hälften nedbrunnen brasa. Regnet föll i tunga droppar mot fönsterrutorna och vinden ryckte i de gamla blyfogningarna. Mer än vanligt tyst och sluten satt gamle Sven och tittade på de glimrande kolen i spiseln. Ellen fastade nu och då en orolig blick på det mörka fönstret. Sven stod vid murstöttan, lutade hufvudet mot sin högra arm, som hvilade på spiskransen. Hans ögon följde med ett mörkt uttryck rigtningen af Ellens blickar, hvilka, då de funno sig ertappade, hastigt sänktes mot golfvet.
”Hvad var det J sade om lindormen för godt, Dodi, när jag kom i dörren?” sporde slutligen Wille, afbrytande den allmänna tystnaden.
”Jo,” svarade gamla Dorothea, som nu likasom de andra satt sysslolös vid söndagsbrasan; ”jag sade att inom församlingen finns bestämdt en lindormsslägt, och det rätt på Stjerne-
