88
stads egor, ty i min farfarsfars tid var det en sådan oräknelig mängd af ormar, att man måste söka hjelp lör dem och kalla hit en klok som kunde säga upp dem. Han åtog sig ock att göra slut på hela familjan, och lät tända eld på en stor rishög i ängen. ”Ä’ J nu blankt säkra på att det inte finns någon lindorm med i trakten?” frågade försvärjaren; då svure de och förpligtade sig på att ingen sådan fanns i hela gestriktet, när han öfvertygat sig härom, kröp han upp i ett träd och började försvärjningen ... Då kommo de klängandes i ljungen, somliga tjocka som ålar och 3 alnar långa, andra pappliga som fjärillar och gulöriga, andra kol-ellanste röda och med etterblåsor i munnen; men alla så fingo de lof krypa in i elden. De hväste så att det hördes tre fjerdingsväg långt, och ettern fräste på glöden. Kopparormen sprang i stycken af ilska, hespingen blåste upp sig så att han vardt rund som ett klot, och huggormen qvidde och vred sig; men det halp intet, de måste i elden; när midt upp uti kalaset lindormen kom slängandes ... då blef försvärjaren hvit i synen som ett kläde och han vardt tvungen att stiga ned ur trädet och släpa sig i elden med de andra ...”
”Hvar var du i går afton?” frågade Sven, i det han oförmärkt lutade sig ned till Ellen, samt fäste sina allvarsamma, men ändå milda ögon på hennes.
Ellen spratt till: ”hvar jag var?” upprepade hon sakta och i frågande ton. Sven nickade, såsom väntade han på svar, men då detta dröjde, tillade han varnande: ”akta dig för lindormen!”
Ellen rodnade starkt, kastade en harmsen blick på Sven och vände sig tvärt till Wille. Hon lade sin hand vänligt på hans arm och sade: ”du brukar vara glader och förståndig Wille, hitta på något att fördrifva tiden med i qväll.”
”Javasserratricken!” ropade Wille, smickrad af Ellens ovanliga vänlighet, gick derpå bort till sin påse, der han ref bland tyger ock sjalar tills han fick rätt på ett litet fyrkantigt knyte, ombundit med en gul sitsnäsduk. Här bland löskragar och kravatter framtog han några hopvikna papper af åtskillig färg och storlek. Dodi lade ett par furuträn på glöden och lågan lefde ånyo upp, klar och sprakande.
”Om slaget vid Narva,” läste nu Wille, ”Herr Peder han drömde en dröm om en natt, etc.”