syrjänska kok i ordet körtkok. Detta kok är detsamma som vi funno i tsjeremissernas koklaske.
Härigenom ha vi åter kommit ett långt steg längre upp i den finska stammens urtid; men ännu betydligt längre nå vi, när vi långt inne i Sibirien hos ostjakerna, som tillhöra den ugriska hufvudgrenen, åter möta samma tokh.
Skidor skulle alltså varit kända i Asien, innan den altaiska folkstammen ännu delat sig i finnar och ugrier, en skilsmässa som sannolikt ägt rum långt före vår tideräknings början.
Längre tillbaka kan undersökningen af de finsk-ugriska språken knappast föra oss. Fortsätta vi emellertid vår vandring österut öfver Sibiriens snömarker, träffa vi på många skidnamn, som låta främmande för oss, tills vi plötsligt hos de samojediska stammarna karagasser och sojoter i södra Sibirien finna formerna hok och kok. Och gå vi ännu längre mot öster, möta vi hos tunguserna i östra Sibirien välbekanta ordstammar i suksylta eller soksolta hos golderna, suksildä hos manikowtunguserna och huksille hos kondogiritunguserna. I första delen af dessa ord: suk eller sok (som hos de senaste folkstammarna öfvergått till huk), föras vi, såsom Castrén redan anmärkt, direkt tillbaka till suks, samma ord hvarmed vi hos östersjöfinnarne började vår vandring. Här, om ej förr, få vi äfven en direkt bekräftelse på, att suk kan vara samma ord som kok, då vi se, att suk i suksildä öfvergått till huk i huksille. Hos karagasserna funno vi vidare formen hok och hos sojoterna kok, och därmed är ju öfvergången gifven, ty att dessa former äro desamma, därom kan väl knappast vara något tvifvel[1].
- ↑ I ordet suatakha, skidans namn hos mandsjuerna, tungusernas sydöstra gren, återfinna vi möjligen samma stam takh som i formen tokh hos mordvinerna och ostjakerna och formen artakh hos permierna.
