När skidan uppfanns, därom kunna vi ej heller af språkförhållandena göra oss ens en ungefärlig föreställning. Endast så mycket kunna vi säga, att det måste ha skett för mycket länge sedan. Redan i början af vår tidräkning bodde, enligt Tacitus, finnar nära Östersjön. Det är tydligt, att stammen på sin väg västerut behöft mycken lång tid för att afsöndra gren efter gren, och den tid, då de finsk-ugriska folken ännu bodde tillsammans långt in i det mellersta Sibirien, måste säkerligen sökas långt före den historiska tiden.
Men ännu mycket längre tillbaka komma vi, när vi söka den tid, då de olika hufvudstammarna, den finsk-ugriska stammen, samojederna, de äkta mongolerna, tunguserna (vanligen sammanfattade under den gemensamma benämningen den mongoliska rasen) voro grannfolk eller till och med utgjorde en enda stam. Här måste vi tränga tillbaka genom tiderymder, som vi äro ur stånd att ens på ett ungefär mäta. Men redan då skulle alltså skidorna varit kända.
Vi norrmän äro något benägna att anse vårt eget land som hem och vagga för vår käraste idrott, skidlöpningen. En mera vetenskaplig undersökning af ämnet — och en sådan har här för första gången i större utsträckning blifvit försökt — tvingar oss dock till erkännandet af det möjligen mindre behagliga sakförhållandet, att vi måste höra till de yngsta bland de många stammar, som upptagit och idka denna idrott, och att vi befinna oss i yttersta utkanten af den ofantliga landsträcka, där bruket af skidor synes varit och vara ännu allmännare än hos oss. Men ha vi än sent lärt oss konsten, kunna vi dock trösta oss med, att vi varit läraktiga och kunnat utveckla den till en höjd, som sannolikt på intet annat ställe blifvit uppnådd. Hur såg nu den första skidan ut? Denna fråga har mången säkerligen gjort sig, men misströstande afstått från
