att gå i spetsen. De bundo då runda inrättningar af vidjor (κύκλοι ἐκ λύγων) under fötterna.»
I dessa skildringar af antika trugor ha vi redan antydningar, som kunna leda oss på väg till utredning af skidans utvecklingshistoria.
Hufvuduppgiften är att göra sulan man trampar på större, för att sålunda kunna hålla sig uppe på snön. Att binda påsar på benen — om detta ställe hos Xenofon eljest är riktigt — begagnades väl i alla händelser endast för djur. Tunguserna och andra polarfolk binda sådana på sina slädhundar för att skydda dem mot skare och hård snö. Närmast till hands ligger väl att under fötterna binda träskifvor, som för gångens underlättande göras aflånga.
Från denna aflånga form kan utvecklingen gå i två riktningar. Antingen går man från enbart trä öfver till det lättare flätverket af vidjor, såsom Arrianos skildrat det, och därmed ha vi strax de norska trugorna och sannolikt den utgångspunkt, hvarifrån trugorna till sina hufvuddrag utvecklat sig, antagligen äfven de indianska, ehuru liknande inrättningar mycket väl kunnat uppfinnas på olika trakter af jorden.
Eller — och det låg nära till hands på en tid, då djurshudar begagnades till långt flere ändamål än nu — öfverdrog man skifvorna med skinn, för att göra dem starkare. Detta skinn var sannolikt understundom ogarfvad oxhud med de af Strabo från Kaukasus omtalade piggarna; ty på branta fjällsluttningar var det af vikt att ej glida. Utför mindre branta fjällsluttningar och på slätten har det emellertid snart visat sig fördelaktigt att få trugorna att glida; och att på undersidan kläda dem med skinn, på hvilket håret satt kvar och, bakåtvändt, bildade glidytan, måste ha legat mycket nära till hands. Man ser ofta berättas, huru naturfolk begagna skinn
