som stått den ursprungliga betydligt närmare än de nuvarande. Understundom kan man dock ännu, i synnerhet i afsides bygder af Norge, träffa på egendomliga och urmodiga former.
Den skinnklädda skidan synes sålunda varit skidans äldsta form. Hon är också spridd öfver hela Sibirien och synes vara den där mest använda. I de norska sagorna och i Eddan omtalas också, som vi sett, först endast »ånder», samma ord som nu begagnas om lapparnes och nordländingarnes korta, skinnklädda skidor.
Att döma af det från ryskan lånade ordet golas, kunde det se ut, som lapparne först af ryssarne lärt sig bruket af oklädda skidor. Detta blir dock mindre sannolikt, när vi se, att oklädda skidor, efter hvad kapten Jacobsen meddelat mig, ofta begagnas ända bort i östra Sibirien, såsom hos tunguserna är fallet. De oklädda skidorna äro dock här af ungefär samma form som de skinnklädda och ha väl ofta endast bristen på skinn att tacka för sin nakenhet.
Det vill i det hela synas, som den nakna skidan fått sin viktigaste utveckling i Europa, där man väl också hade mindre godt om skinn, men dess rikare tillgång på ypperliga träslag att göra goda oklädda skidor af.
Därigenom att man upphörde att begagna det tunga skinnet, kunde skidan göras längre utan att bli för tung och på samma gång erhålla en större bäryta, så att hon sjönk mindre ned i snön och gled så mycket lättare öfver den.[1]
I Skandinavien, och i synnerhet i Norge, har denna skidform nått sin högsta utveckling, och anser man den
- ↑ Som en öfvergångsform kan säkerligen det slags skidor anses, som ännu begagnas i Österdalen och angränsande trakter i Sverige samt tvifvelsutan äfven i Finland. Den högra skidan (kallad andur) är nämligen kort och ofta skinnklädd, den vänstra däremot mycket lång och naken.
