lätthet, hvarmed skidan glider fram öfver snön, för hennes viktigaste egenskap, då måste säkerligen denna form anses för den fullkomligaste, liksom den är den mest utvecklade.
Som en öfversikt af skidans utvecklingshistoria, såsom vi af anförda sakförhållanden slutit oss till henne, låter följande stamträd uppställa sig:
| Icke skinnklädda skidor (27:1). | |
| | | |
| Åndrer (18:1). | Indianska snöskor. |
| | | ⎪ ⎪ ⎪ ⎪ |
| Tungusiska (9:1). | |
| | | |
| Aflånga skinnklädda paltor. | Vidjeplattor, trugor. |
| |
| | | |
| Runda träplattor. | |
Jag har här med någon utförlighet behandlat skidan och hennes historia, och jag har ansett mig böra göra det, icke blott emedan det är första gången hon i större utsträckning användts i vetenskapens tjänst, eller därför att hela planen till Grönlandsexpeditionen var grundad på och genomfördes med tillhjälp af henne — utan äfven därför, att detta redskap lagt stora, eljest knappt beboeliga sträckor af jorden under människans välde och därigenom gjort vintern, då snön i dessa trakter lägger bro och väg mellan bygderna, just till samfärdselns tid, i stället för att som förut stänga alla vägar och stigar. Detta kraftiga hjälpmedel i människans tjänst har hittills alls icke fått sin vederbörliga plats i den kulturhistoriska forskningen.
För närvarande ha vi i Norge en stor mångfald af skidformer. En del äro långa och smala, andra korta och breda; somliga ha en stor hålrand inunder, andra en mindre, andra åter två eller flere mindre, medan en del former icke
