ha någon, utan äro alldeles släta på undersidan. Randens ändamål är att göra skidan stadigare, så att hon, i synnerhet på hård snö, går rakt fram utan att vingla åt sidorna. Mig veterligen, är det endast på några få ställen i Nordland man ännu begagnar åndrer. Med sina många olägenheter ha dessa dock den fördelen, att på ett visst slags före de glida lättare än vanliga skidor, i det håren på skinnet hindra snön, när han är ny eller kram, att häfta vid (kladda), såsom han gör på trä. Vidare ha de den fördelen att ej glida så lätt tillbaka, då håren ta emot. För en öfvad skidlöpare har detta dock ej synnerligt att betyda.
Det skulle föra oss allt för långt att här inlåta oss på någon beskrifning af de många olika skidformerna i vårt land. Det måste emellertid beklagas, att detta ännu icke skett, liksom att det ännu ej finns någon samling af våra skidtyper, så mycket mer, som många af våra märkligaste typer efterhand utträngas af nya och försvinna.
Skidornas längd skiftar vanligen från 2,2 ända till 3,1 m. Ett vanligt mått vid valet af en passande skida är, att den som skall begagna henne med uppsträckt hand jämt och nätt når skidans spets, när hon står lodrätt mot marken.
Att säga, hvilken skidform är den bästa, har sig icke så lätt, ty skidornas form bör vara afpassad efter det före och den terräng, hvari de skola begagnas. För att komma hastigt fram öfver jämna marker och öppna fjälltrakter, där det icke är många krökar att göra, står man sig bäst med långa och smala skidor, medan det säger sig själft, att man t. ex. i oländig skogsmark bör använda korta och breda skidor, som äro lätta att svänga. I tung, lös snö kan man begagna långa och breda skidor af något löst och lätt träslag o. s. v.
