långt större svårigheter utan än med den, utom det att hållningen blir ojämförligt säkrare och ledigare därigenom, att man kan samla hela sin styrka och mer litar på kraften i sina ben än på stafven.
Det är ej många år sedan denna nya metod började användas, men den har gjort en hel revolution i vår skidvärld. Med detta nya manér följde också en ofantlig utveckling af konsten att ränna med hopp, »staa i hop». Denna konst, som alltid ansetts för en hufvudsak vid den sportsmässiga skidlöpningen, har ingen synnerlig praktisk betydelse, ty ingen tar sig gärna för att ge sig utför bråddjup och göra långa luftfärder, när han är ute på långresa och använder sina skidor på fullt allvar. Då söker man helst undvika dylika svårigheter. Hoppningen måste därför helt och hållet anses som en lek, men en nyttig lek, ty ingenting förmår i samma grad ge spänstighet åt kroppen och välde öfver skidorna i förening med mod och säkerhet.
För att »staa i hop» uppsöker man sluttningar, där man med hvinande fart kan ränna utför afsatser (antingen naturliga eller uppkastade snövallar), öfver hvilka man nu med den fart man har gör en längre eller kortare luftresa. Genom att taga sats på kanten af terrassen kan språnget betydligt ökas. På detta sätt kan man 20 till 27 m. sväfva genom luften, ja, personer skola finnas som hoppat nära 30 m. Sålunda berättas om en bekant skidlöpare från Telemarken, Söndre Auersen Nordheim, att han kunde hoppa 29 m. utför en klippbrant och stå på skidorna, när han kom ned.
Det lodräta fallet blir under sådana luftsprång icke obetydligt. 8—12 m., alltså ett fall från tredje eller fjärde våningen i ett ordinärt hus, är ingenting ovanligt. När man kommer ned, skjuter man gärna det högra benet framför det vänstra, böjer ett ögonblick litet på vänstra knäet och
