ränner så med hvinande fart vidare. Det är just den omständigheten, att man behåller så mycket af farten, som, i förening med snöns mjukhet, gör dylika hopp möjliga.
Att många falla efter luftresan är ej att undra på, och när man ser dem snurra rundt om utför backarna, med armar, ben och skidor hvirflande om hvarandra i moln af yrande snö, då skall säkerligen mången, som ej själf pröfvat på det, taga för gifvet, att åtminstone armar eller ben blifvit bräckta. Sådana olyckor hända dock, lyckligtvis, ytterst sällan.
Att se en skicklig skidlöpare göra sina luftsprång är säkerligen ett af de vackraste skådespel man gärna kan få bevitna. Att se honom käck och spänstig komma hvinande utför sluttningen, se honom några steg från hoppet börja huka ihop sig, på kanten taga sats och så i ett huj som en måse sväfva djupt ned genom luften, tills han 21 eller 24 m. nedanför hinner marken och genom ett moln af snö ränner vidare; vid en dylik anblick går det en formligen en kåre genom ryggen af fröjd och hänförelse. Och sådant kan man häruppe se hvarendaste dag om vintern, när det är godt skidföre, men framför allt vid de stora årliga skidtäflingarna.
Redan i sextonde århundradet omtalar Olaus Magni, att »man går på skidor för idrotts skull, täflande om att vara den förste, alldeles som kämparne om priset på kapplöpningsbanan». Dessa pristäflingar ha på den senare tiden blifvit upptagna på nytt, sunnanfjälls regelbundet sedan 1862.
Landets duktigaste skidlöpare infinna sig för att täfla om de första prisen. Den ene gör luftsprånget bättre än den andre, och bland åskådarne råder en andlös spänning tills de kommit ned. Stå de då på benen, helsas de med ändlöst jubel, medan den olycklige som faller obarmhertigt
