bredt sig jämt åt alla sidor, därefter stelnat den ena ofvanpå den andra och bilda nu de otaliga, nästan vågräta lager, vi kunna se nästan öfverallt på fjällsidorna. De gifva dessa ett egendomligt randigt utseende och bilda ofta afsatser, liksom ofantliga trappsteg upp efter fjällsidan mot toppen, hvilken vanligtvis är vågrätt afskuren och platt ofvanpå.
Ursprungligen ha väl Färöarna bildat ett stort sammanhängande land, liksom våra dagars Island; men basalten är en lös stenart, som lätt förvittrar. Under tidernas lopp ha regn, köld, under istiden is och mest af allt hafvet bidragit att stycka sönder landet i den mängd små öar, hvaraf arkipeln nu utgöres.
Men dessa kvarlefvor af det forna landet erbjuda en oändlig rikedom på vilda, i hög grad pittoreska former: I synnerhet är detta fallet på västra och norra sidorna, där hafvet ligger våldsammast på och gräfver sig djupast in i klippväggen. De mörka basaltväggarna stupa ofta flere hundra, ja, tusen fot lodrätt ned i hafvet. Mångenstädes resa sig dock: ännu enstaka klippstycken med de bisarraste former långt utanför stranden. De från hafvet inrullande sjöarna bryta sig emot dem och göra dem allt mindre och mindre, men ha dock icke förmått helt och hållet bortspola dem.
När hafvet ligger på här med hela sin våldsamhet, när de komma inrullande långt utifrån dessa väldiga, mörka västerhafssjöar, lyftande sina våta bringor och jagande hvarandra i oafbruten följd, och så med brakande dån efter regelbundna mellantider rusa in i de klyftor och hålor de själfva utgräft, när bränningen larmar och det bryter hvitt på alla kanter, när hafsskummet kastas högt öfver bergväggarna och upp öfver landet, då kan väl hända, att dessa öar erbjuda ett skådespel af så storartad friskhet, att det behöfs mer än ord för att ge ett intryck däraf.
