Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs
2
INLEDNING.

många förgäfves sträfvat, och jag kom till den fasta öfvertygelsen, att den kunde uppnås, om icke genom isen med hjälp af fartyg, såsom förut försökts, så öfver densamma, om man släpade båtar med sig.

Jag ville också strax göra ett försök och ensam vandra i land öfver isen, men detta strandade på kaptenens betänkligheter, som icke ansåg det rådligt, att någon under dåvarande förhållanden lemnade fartyget för längre tid.

Sedan jag kommit hem, skref jag på anmodan en uppsats i det danska geografiska sällskapets tidskrift (bd 7. sid. 76), och här uttalade jag såsom min åsikt, att det utan synnerlig svårighet läte sig göra att nå Grönlands ostkust, om man med en norsk själfångare trängde in i isen så långt som möjligt, där lemnade skeppet och ginge öfver isen i land.

Att redan då en tanke på att hinna ännu längre, att tränga in i landets inre, föresväfvade mig, kan icke förnekas, men det var först senare som denna tanke fick fast form.

Det var en kväll på hösten året efteråt, alltså 1883 — jag minnes det, som vore det i går — jag satt och åhörde likgiltigt läsningen af dagens tidning, då med ens min uppmärksamhet fängslades af ett telegram, som berättade, att Nordenskiöld lyckligt kommit tillbaka från sin expedition till Grönlands inre, att han icke funnit något isfritt land, utan blott oändliga snömarker, öfver hvilka hans båda lappar på kort tid tillryggalagt en otroligt lång sträcka — och att dessa berättat, att de där funnit godt skidföre. Det slog mig som en blixt: en expedition på skidor skall genomtränga Grönland från kust till kust! Min plan var färdig, sådan som den senare blef framställd och utförd.

Min mening var i korthet den, att om man på lämpligaste sätt utrustade en expedition af kraftiga skidlöpare, så skulle denna kunna färdas öfver Grönland, om man blott