Staden ligger vid två stora vikar i en något kuperad trakt och omgifves af mindre höjder och kullar. Längre i bakgrunden resa sig höga, nu snötäckta fjäll. Sedd ute från hafvet, liknar den ganska mycket en vanlig kuststad i det västländska Norge.
Thorshavnsborna, liksom den öfriga färöiska befolkningen, lefva till stor del af fiske. En annan af färöingarnas hufvudnäringar är fårskötsel, och på Färöarna skall finnas så mycket får, att säkerligen ej många platser kunna i detta hänseende täfla med dem. Det skall nämligen finnas mer än aderton får på hvar person.
Då vi för storm måste från lördagen till måndagsmorgonen ligga öfver i Thorshavn, fingo vi tillfälle att se den färöiska nationaldansen. Man dansar här hvar söndagsafton klockan 10. Det var den besynnerligaste dans jag någonsin sett. Den bestod däruti, att alla meddansande — de voro vid detta tillfälle omkring etthundra — män och kvinnor, utan ordning och utan någon indelning i par, fatta hvarandra i händerna och bilda en stor ring eller lång kedja. Denna rör sig nu i ett slags släpande polkatakt efter musiken af någon visa, stundom på danska, dock oftast på färöiska, och helst någon gammal kämpavisa, som på en entonig och släpande melodi sjunges af alla deltagarne, men med full hals, så att det ser ut som man kappades om, hvem som skall kunna höras öfver alla de andra. Ringen rör sig på detta sätt oafbrutet rundt om hvarf på hvarf i nästan alldeles samma takt till klockan 1 eller 2 på natten, vid festliga tillfällen naturligtvis ännu mycket längre, och med ingen annan omväxling, än att man då och då slår en bukt på kedjan.
Har man lust att vara med, bryter man ringen på första bästa ställe och tar plats i luckan. Så gjorde ock strax flere af expeditionens medlemmar. De passade det
