Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/143

Den här sidan har korrekturlästs
118
FRÅN NORGE TILL ISLAND.

andra ställen är för länge sedan utdöd, och sjunga kämpavisor, hvaraf de själfva knappast förstå meningen.

Måndagsförmiddagen kommo vi till den lilla handelsplatsen Klaksvig, den nordligaste hamnen som anlöpes på Färöarna. Den är på tre sidor omgifven af höga basaltfjäll, som ha en till och med för Färöarna ovanligt utpräglad lager- eller terrassbildning.

Efter ett par timmars stillaliggande ånga vi åter mot norden, beundra under förbifarten den rikedom på vilda, sönderslitna former öarnas nordkuster erbjuda och sticka så åter ut till hafs med kurs på Island.

Vi började nu på temperaturen få känna, att vi kommit på nordligare breddgrader. Lapparne, som voro klädda i sina renskinnspäskar, frösö naturligtvis icke; men det var icke utan, att en och annan af oss fann luften något kylig. Detta gaf Ravna anledning till tämligen allvarliga betraktelser, och han förtrodde sig till Balto, som strax kom till oss och berättade: »Han Ravna, han sa’ till mig: hvad ha vi gjort, att vi ska fara med de här människorna, som har så litet kläder? Jag ser hur di fryser. Di kommer att dö i Grönland, där det är så kallt, Sverdrup och Dietrichson och Kristiansen och Nansen, och då måste vi två lappar också dö, ty vi hitta ju inte vägen till människor.»

Ravna befann sig i det hela mindre väl ombord. I början var han sjösjuk. Detta gaf sig dock efter några dagar, såsom Balto uttryckte sig, sedan han af denne blifvit döpt med saltvatten. Men han blef dock aldrig förtrogen med sjön och lifvet ombord. Så kunde han omöjligt förmås att sofva under däck; där blef honom för kvalmigt. Han drog därför hufvudet och armarna in i päsken, lade sig, hopkrupen som en hund, i en vrå på däck och sof säkerligen