Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/144

Den här sidan har korrekturlästs
119
DEN FÖRSTA ISEN.

lika godt som vi i våra kojer. Balto, hvilken redan förut frestat på sjölifvet, fann sig däremot från första stunden hemmastadd ombord, där han kom på god fot med besättningen och spelade matador på fördäck.

På vägen mellan Skotland och Island, äfvensom på hafvet mellan Island och Grönland, tog jag dagligen prof af luften, förnämligast för bestämmande af dess kolsyrehalt. Luftprofven togos på det i inledningen omnämda sättet. På detta sätt förde jag luft med mig hem till och med från det inre af Grönland.

Redan på Färöarna hade vi fått ledsamma underrättelser om isförhållandena längre nordpå. Isen skulle sträcka sig längre mot söder än den gjort i mannaminne, och Islands östkust vara otillgänglig. Ty värr fingo vi äfven allt för snart besanna riktigheten häraf. Redan efter ett dygns resa, 30 mil från Islands östkust, anträffades isen. Vi höllo samma kurs för att se, om vi ej längre norrut skulle kunna komma i land, men förgäfves: isen stängde öfverallt vägen. Vi mötte också flere seglare, och dessa berättade, att isen sträckte sig långt nordpå.

Dagen därpå, den 16 maj, gjorde vi på morgonen ännu ett försök att uppnå östkusten långt söderut, midt för Berufjord, men äfven här möttes vi af is redan 20 mil från land. Det var nu ingen annan utväg än att sätta kurs mot sydväst, och med god vind seglade vi nu längs Islands bergiga och pittoreska sydkust. På eftermiddagen och aftonen passerade vi Islands högsta fjäll, det väldiga Öræfa-jökull, som reser sig brant ur hafvet till en höjd af 2,000 m. Då solen sjönk i hafvet och kastade sina sista strålar på fjällets snöbetäckta sidor och töckenslöjan som höljer dess topp, gaf det en i hög grad imponerande anblick. Stund efter annan