att i detta lavafält finnes lika mycket sten som i hela Mont Blanc.»[1]
Öfverhufvud äro de mellersta och sydvestra delarna af Island starkt vulkaniska. Man kan här se samma kraft, som danat både Island och Färöarna, i full verksamhet. Lavaströmmar från den historiska tiden ha i ofantlig utsträckning utbredt sig öfver äldre tuff, basalt eller præglaciallava. Medan Färöarna ligga som en död ruin af en äldre, väldig byggnad, är däremot på Island samme byggmästare alltjämt i verksamhet.
Konstruktionens hufvuddrag äro de samma på båda ställena. Island liknar en stapel flata basaltskålar, där alla lager luta inåt mot midten, Färöarna åter bitar af en sådan skål, som med lutning mot öster dyka ned i hafvet.
Det kan synas svårt att förklara, huru dessa lager fått en så regelbunden lutning som de hafva. Är emellertid det antagandet riktigt, att landet stiger därigenom, att jordskorpans undre lager vidga sig allt efter som de öfre försvinna, då nämligen dessas tryck på de undre måste i någon mån ha pressat ihop dem,[2] då synes det mig som en förklaring, hvilken cand. real. Andreas Hansen ämnar gifva i en uppsats om strandlinier i »Nyt archiv for mathematik og naturvidenskab» (Kristiania), måste vara riktig. När, såsom fallet är på Island och Färöarna, hafvet äter på landet, måste nämligen, enligt hans åsikt, trycket på de undre lagren längs kusterna minskas och dessa höja sig. På Färöarna verkar hafvet mest på väst- och nordsidan, följaktligen skulle äfven landet på dessa sidor höjt sig mest, och så är äfven verkliga
