behaglig som möjligt, och vid afskedet sände de oss nu en dånande salut.
På Thingeyre mottogos vi hjärtligt af köpmannen konsul Gram, under hvars tak vi skulle tillbringa väntetiden. Handelsplatsen, som fått sitt namn däraf, att i äldre tider ting hållits där, ligger på ett näs eller »ör» (isl. eyri) midt i fjorden. Detta näs är en morän, som för lång tid sedan, då Island var helt och hållet täckt af is och snö, blifvit uppstaplad framför den glacier, som fyllde fjorden och, åtminstone till en del, utgräft och format den. Inåt fjorden ligga flere sådana moräner, den ena innanför den andra. De sträcka sig som tillplattade ryggar dels öfver, dels under vattnet tvärs öfver fjorden och göra det ofta svårt nog att komma fram där med båt. De äro ojäfviga vitnen från istiden, och ofantliga äro de massor af sten och grus, som i dem blifvit framförda.
Dyrafjord är på båda sidorna omgifven af branta basaltfjäll, alldeles lika dem vi sågo på Färöarna. Vid fjordens innersta hörn reser sig den väldiga Glámu-jökull, visserligen icke synnerligt hög — jag fann den hafva omkring 910 meters höjd — men dock det högsta fjället i Vestfirdir, öns nordvästligaste del, hvilken är som en ö för sig och endast genom ett 10 km. bredt, lågt näs sammanhänger med dess hufvudmassa. Glámujökull har ett betydligt omfång och består, liksom hela det kringliggande landskapet, af basalt.
En dag bestego vi jökeln. Vi togo skidor och trugor med oss, då det såg ut att vara djup och lös snö på höjden. I detta hänseende misstogo vi oss dock, ty vi funno däruppe mycket hård snö, som var lätt att gå på och äfven erbjöd ett godt skidföre, ja, allt för godt, såsom vi på ett sorgligt sätt skulle få erfara. I det vackra, klara vädret var det
