Femte kapitlet.
Från Island mot Grönland.
Svikna förhoppningar.
Den 4 juni på aftonen lättade vi ankar i det härligaste
väder. Just som vi gingo ut ur fjorden, spred den
nedgående solen ett rosenrödt skimmer öfver Isafjords
basaltfjäll. Deras västsidor logo i aftonsolen, medan kalla skuggor
kastades in i afsatsernas alla springor uppe vid topparna
och i de remnor vattnet utgräft längs sidorna, hvarigenom
de egendomliga formerna ännu skarpare framträdde. Vi sände
detta sista stycke Europa vår afskedshelsning, hade snart
lämnat det bakom oss och stucko ut till sjös.
Som vi sträckte ut från land, omsvärmades fartyget af en otalig massa krykjor (Larus tridactylus), böljande i hvitblå skaror och skrikande om hvarandra, än sänkande sig och seglande på spända vingar lågt öfver skeppets kölvatten, än stigande och sväfvande lätt i sin gratiösa luftdans mot den blå himmeln. — Här var ett tillfälle att öfva sin färdighet i flyktskjutning. Att träffa dem i luften med kula är icke så lätt; vi sköto till måls på dem med salongsgevär och revolver. De flesta skotten träffa icke; fågeln skakar blott
