Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/163

Den här sidan har korrekturlästs
138
FRÅN ISLAND MOT GRÖNLAND.

litet på vingarna och flyger vidare. En blir dock träffad; han är icke riktigt död; han flaxar med vingarna och sjunker, den stackars hjälplösa varelsen. Fartyget går sin gång vidare och låter ej stanna sig af en fågels klagan. Men länge kan man se honom, långt, långt akterut, omkretsad af sina kamrater, med deras klagande, förebrående skrik, och flaxande på vattenytan med sina kraftlösa vingar. Hur eländigt att utan tanke och ändamål offra en lycklig fågel för ett tvifvelaktigt nöje.

Den dagen rördes icke mer någon bössa. Dylikt minnes man en stund, men så glömmes det åter.

Innan vi lämna de isländska fiskgrunden, måste vi söka få ett kok färsk fisk med oss. Vi stanna alltså omkring en mil från land, och snörena utkastas. Nu inträder ett par minuters tyst spänning — och så några starka ryck på det ena snöret. Det halas upp, man lutar sig ut öfver relingen, det skimrar hvitt långt ned i vattnet, och en stor sprattlande torsk uppdrages på däck. Snart kommer den ena torsken efter den andra; man kappas om hvem som kan få de flesta. Det dröjer ej länge, förrän vi ha ett rikligt kok fisk åt alla man ombord. Det får nu vara nog med torsken, men det kunde vara godt att äfven få litet hälleflundra. Vi gå därför längre ut, där flundrebankarna skulle vara. Vi försöka vår lycka, men denna gång ha vi ej tur. Vi byta om plats och försöka på nytt, men utan bättre framgång. Vi kunna ej offra mer tid på fisket, utan sätta åter kurs västerut mot isen.

Det är en härlig nordisk natt. Solen har gått ned i hafvet. I väster och norr glöder ännu dagen. Öfver oss det i alla färger skimrande himlahvalfvet, under oss det spegelblanka hafvet, vaggande sig i vemodsfulla tankar och återspeglande på sin yta, men i ännu mjukare och finare