enformighet en himmel, än strålande hvitblå i det klara dagsljuset, än mulen och hotande af drifvande skyar eller höljd i täta dimmor, än glödande i soluppgångens och solnedgångens rika färgprakt, än drömmande i den ljusa sommarnatten; — och under den mörka årstiden de sällsamma nätterna med sitt stjärneljus och sitt öfver den hvita slätten flammande norrsken, eller månen, som mer vemodsfull än någonsin tyst vandrar sin bana genom en öde och liflös natur. Himlen får i dessa trakter ett större värde än på något annat ställe. Landskapet själf är detsamma; men himlen ger det färg och stämning.
Jag kan aldrig förgäta första gången jag kom in i denna natur. En mörk natt i mars 1882, då jag ombord på en själfångare kom seglande från Norge mot Jan Mayen, rapporterades is för ut. Jag skyndade upp på däck och stirrade ut i mörkret; men allt var kolsvart natt, och jag kunde ej upptäcka något. Då sköt plötsligt något hvitt fram ur mörkret. Det växte och blef hvitare, underligt hvitt på den korpsvarta hafsytan, där det vaggade upp och ned på de mörka vågorna. Det var det första isflaket. Så kom det flere och flere. De dykte fram långt för ut; med ett skvalpande ljud gledo de förbi och försvunno långt bakom oss. I detsamma får jag se ett sällsamt sken öfver den nordliga himmelen. Det var starkast nere vid horisonten, men sträckte sig ända upp mot zenit. På samma gång hördes norrifrån ett svagt brusande ljud, liknande bränningens dån mot land. Det var drifisen vi hade förut. Ljuset var det återsken, de hvita ismassorna alltid kasta mot töcknig luft, och ljudet kom från sjöarna, som bröto öfver isflaken, medan dessa rasslande tornade mot hvarandra. I stilla nätter kan dånet höras långt till hafs.
