Men allt närmare kommo vi, dånet blef allt starkare, de drifvande isflaken omkring oss allt talrikare. Understundom stötte fartyget mot ett flak; med ett väldigt brak restes ismassan på ända och kastades af den starka bogen åt sidan. Stundom voro stötarna så våldsamma, att hela fartyget skakade och man kastades framstupa på däcket. Man kunde icke gärna längre hysa något tvifvel om, att man här kom in i något nytt och obekant. Kursen sattes ett par dagar längs isen.
En afton visade alla tecken, att ett oväder var i annalkande. Vi voro trötta vid sjön och beslöto tränga in i isen för att där rida ut stormen. Men innan vi hunno iskanten, bröt stormen redan lös. Seglen minskades, tills vi slutligen blott hade några lappar kvar. Men med brusande fart bar det icke dess mindre af in genom isen. Fartyget tornade oupphörligt emot den; det kastades från flak till flak; men framåt gick det; det goda fartyget letade sig själft väg i mörkret. Sjögången blef nu våldsam, isflaken drefvo emot hvarandra och restes på ända; det brusade och larmade på alla kanter; men kaptenens kraftiga kommandorop hördes. Punktligt och tyst åtlyddes de af de bleka matroserna. Alla voro på däck; ingen vågade stanna där nere nu, då fartyget skakade i alla fogar.
Det gick alltjämt in genom isen; det forsade och brusade framför bogen, isflaken vältades om, splittrades, krossades, kastades åt sidan — intet förmådde stå emot. Då reser sig förut i mörkret ett väldigt hvitt flak och hotar sopa bort den ena sidans dävertar; röret lägges om, och oskadde glida vi förbi. Nu kommer från lovart en svår sjö; fartyget får en våldsam stöt, ett brakande höres, träsplintor flyga en om öronen. Fartyget kränger starkt, ett nytt brak, och skansklädningen är bräckt på bägge sidorna.
