Men ju längre vi kommo in i isen, kändes sjögången mindre, larmet aftog, endast stormen tjöt starkare än förr öfver oss. Vi hade gjort ett vågstycke, men hade kommit oskadde ur leken och voro nu i god hamn. Då jag följande morgon kom upp på däck, strålade solen från en klar himmel, isen låg hvit och stilla omkring oss. Endast de bräckta skansborden påminde om en stormig natt.
Sådant var mitt första möte med isen. Huru annorlunda var det icke nu! Det var en solklar dag vi fingo isen i sikte. Bländande hvit, låg han glittrande och dallrande i solljuset långt bort mot horisonten, och hafvet vaggade stilla och fredligt emot honom.
Man får icke tänka sig Ishafvets drifis som ett enda sammanhängande isfält, utan som hopdrifna massor af större eller mindre flak, som kunna hafva en tjocklek af 6, ja ända till 12 och 15 m. och ännu mer. Huru de danas och hvarifrån de komma, vet man ännu ej med säkerhet. De uppstå sannolikt någonstädes på öppna hafvet långt norrut, där ännu ingen varit. Buren af polarströmmen, föres isen söderut längs Grönlands östkust. Här mötes han af sjögången, som, ju längre han kommer söderut, sönderbryter de stora sammanhängande massorna i allt mindre flak. Genom sammanpressning och skrufning kunna flaken äfven staplas upp på hvarandra och bilda då s. k. »iskos», hvilka ofta kunna höja sig 6 till 8. m. öfver vattenytan.
Det är i detta sönderbrutna tillstånd polarisen af själfångaren anträffas i Danmarkssundet, och mellan dessa drifvande flak, som dock ofta kunna vara farliga nog, banar han sig med sitt starka fartyg väg på jakten efter klapmytsen.
