I flere dagar gingo vi sydpå längs isen. Onsdagen sågo vi Staalbjerghuk och beräknade vårt afstånd därifrån till omkring 8 mil.
Torsdagen (7 juni) kommo vi in i en isudde med gles is. En och annan klapmyts sågs på flaken. Nu blef det lif ombord. Att få se själ så tidigt, vid första udde man kom in i, var ett godt varsel, och drömmar om fångstår, sådana som i äldre tider här på Grönland, stego upp i de många själfångarnes lifliga fantasi. De voro ju också alla starkt intresserade af att fartyget fick en riklig fångst, då deras förtjänst beror däraf, och många människor ha lyckligtvis en benägenhet att hoppas på det de önska. Lätt stiger hoppet, men lätt svikes det också.
Man såg flere själar på isen, och kaptenen beslöt försöka ett litet »fall», d. v. s. skicka ut båtar på fångst. Den ena vaktens båtar, alltså fartygets halfva antal, utsändes. Kapten Sverdrup och löjtnant Dietrichson, som aldrig förut varit med på någon fångst, brunno därför äf ifver att få se och skjuta på dessa massor af vildt och blefvo ej litet glada, då det ändtligen bar af och de fingo taga plats i hvar sin båt, men som oerfarne måste de första gången ställa sig under goda skyttars ledning. Snart hörde vi skott i olika riktningar omkring oss; men det var ingen liflig eld, endast ett skott då och då, icke som vid god fångst, då från alla håll och kanter skott på skott smattra utefter isen. Sedan båtarna kommit tillbaka, utsändes på eftermiddagen äfven den andra vaktens båtar.
För min egen del stannade jag ombord hela dagen och sköt en hop själ från fartygets akter. Märkligt nog, kan man i de flesta fall komma själen närmare med fartyget än med båtarna. Dem är han vanligen rädd för
