ej den ringaste nytta af dessa tänder, som endast äro den sista kvarlefvan af arfvet från roflystna förfäder, hvilka, i likhet med andra tandhvalar, voro utrustade med en lång rad af spetsiga, kägelformiga tänder. Ett förändradt lefnadssätt har emellertid gjort tänderna onyttiga. De ha småningom försvunnit, och nu finnas endast två kvar. För öfrigt ha näbbhvalarne, medan de ännu ligga i moderlifvet, rudiment till full tandbesättning, ett arf från förfäderna.
Nu mera lefva näbbhvalarne af små djur, som svärma, omkring i hafvet och slukas hela, en operation hvartill tänder ej behöfvas. Hur litet gagn de i verkligheten ha af de två tänder de ännu ha i behåll, därpå fick jag för några år sedan ett mycket talande bevis. Till mig, som då var anstäld vid Bergens museum, insändes nämligen en näbbhvalstand, hvars krona var tätt besatt med långa rankfötter (cirrerpedi), unga och gamla, en hel koloni, och några af dem så stora, att de måste ha hängt alldeles utom munnen på djuret. Hade denna tand begagnats, skulle dessa parasiter icke kunnat sitta där ett ögonblick utan att bli afslitna. Tanden förvaras ännu i Bergens museum.
Dylika små iakttagelser, huru obetydliga de än kunna synas, äro dock ofta för naturforskaren af stort intresse. De visa honom nämligen, på hvilken vacklande grund den så allmänt utbredda åsikten om alltings ändamålsenlighet i naturen i själfva verket hvilar.
Understundom mötte vi äfven den väldiga blåhvalen (Balænoptera sibbaldii), resen i vår tids och alla tiders djurvärld. Långt i fjärran kan män se hans ångpelare och höra honom pusta. Han kommer närmare, och så, ofta innan man vet ordet af, skjuter först hufvudet med den skarpa kölen längs nosen, och därefter den väldiga ryggen med
