den lilla fenan långt bak upp ur vattnet på sidan om fartyget. Han andas ut, och en väldig ångpelare stiger upp i luften. Det är som ventilen på en ångpanna öppnades; man känner ordentligt, hur luften kommer i rörelse. Snart kröker han åter rygg och försvinner i djupet.
Söndagen den 10 juni hade vi töcknigt väder; vi hade på flere dagar ej kunnat göra någon observation och voro fullkomligt okunniga om hvar vi befunno oss. Strömmen, som här är mycket stark, måste ha fört oss ett godt stycke i sydvästlig riktning. Vi måste ha kommit på de bredder, där iskanten, om någon utsikt nu funnes att nå land, borde kröka af mer i västlig eller nordvästlig riktning. Någon antydning därtill stod emellertid ej att upptäcka, och det såg föga lofvande ut.
Tiden för klapmytsjakten var snart inne. Jason kunde behöfva lång tid för att mot strömmen framtränga mot nordost, så mycket mer som vinden återigen sprungit öfver på ost. De andra fartygen kunde under tiden få fångst, och jag hade förbundit mig att icke genom min expedition hindra Jason i dess egentliga bestämmelse. Det beslöts därför på förmiddagen att nu uppgifva landstigningsförsöket och återvända till det vanliga fångstfältet, och vi började kryssa oss österut mot vind och ström.
Följande dagen klarnade det, och vi fingo land i sikte: den första lockande anblicken af Grönlands östkust. Det var höga, vildt sönderslitna berg, tydligen landet norr om Kap Dan. Vi voro ej så långt därifrån som vi trodde, på sin höjd 15 mil. Då en djup, trång bukt, hvars slut ej kunde skönjas ens från tunnan på masttoppen, skar sig in i isen mot land, beslöto vi försöka, hur långt vi kunde komma.
Vinden var gynsam, och det gick med god fart in genom rännan. Snart stängde emellertid is för ut; men en
