»staurhynning» eller »staurkval». Han är en stark simmare med snabba rörelser och en farlig tandgård. Han är alla de stora hvalarnes skräck, och hvar han visar sig, fly de därför hals öfver hufvud, och en enda sådan liten gladiator kan ensam jaga dessa jättar framför sig, stundom till och med ända på land. Denna skräck är ej heller helt och hållet ogrundad, ty han anfaller dem helst i flockar, och hugger stora stycken späck ur deras sidor, däraf namnet. Af smärta och förtviflan piska de stora hvalarne vattnet till skurn och ila bort som blixten, följda i hack och häl af dessa små odjur, som icke gifva sig förr än deras offer, utmattade af blodförlust och ansträngning, duka under. Men det är icke blott hvalarne späckhuggaren angriper, äfven själarne äro föremål för hans roflystnad. Eskimåerna ha berättat mig, huru de sett »ardluken», som de kalla honom, taga själen i en enda munsbit.
På de norska kusterna synes späckhuggaren i allmänhet föra ett mera fredligt lif. Han infinner sig ständigt vid våra sillfisken och synes här endast lefva af sill och sej. Han visar ingen benägenhet att angripa de stora hvalarne, med hvilka han här dagligen sammanträffar, liksom de ej heller synas vara rädda för honom. Orsaken härtill är möjligen den, att han här har fullt upp med fiskföda, så att han ej bryr sig om hvalspäck; sannolikare är dock, att de bardhvalar, som komma på sillfiskena, nämligen sillhvalen (Balænoptera musculus) och »vaagehvalen» (Balænoptera rostrata), icke äro de hvalar han brukar angripa. Dessa äro sannolikt den icke så snabba och starka blåhvalen och möjligen äfven trollhvalen (Megaptera boops).
Allt emellanåt sågos själar sofvande på vattenytan. Gungande upp och ned på vågorna, hade de en förvillande
