Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/180

Den här sidan har korrekturlästs

Sjette kapitlet.

Klapmytsen och klapmytsfångsten.


Klapmytsen (Cystophora cristata, Erxl.) är en mycket stor själart, närmast besläktad med sjöelefanten på Amerikas östkust och i de antarktiska hafven. I likhet med denne, har hanen en hätta öfver nosen och skiljer sig därigenom till det yttre skarpt från alla andra arktiska själar. Honan däremot har ingen sådan hätta; huden öfver nosen är endast litet lös och uppsväld.[1] Han kan uppnå en betydlig storlek och är näst blåsjälen den största af de själarter, som förekomma i våra nordiska farvatten. När han kommer till världen, är han genast färdig att gå i vattnet och har en dräkt af glatta själhår. Han är då ljus eller nästan hvit på undersidan och grå öfver ryggen. Vid nästa hårombyte blir han något fläckig, och, ju större han blir, utvecklas denna hudteckning allt mer, tills han som fullvuxen får en gråhvit bottenfärg med en mängd större och mindre, oregelbundna svarta fläckar, strödda öfver hela kroppen. Minst äro fläckarna

  1. När Robert Brown (Arctic Manual and Instructions, London 1875, — »Natural History», s. 64) säger, att äfven klapmytshonan har hätta, är detta ett fullkomligt misstag.