Klapmytsen är en alldeles utmärkt simmare och dykare. För att hämta sin föda, som hufvudsakligen består af fisk, kan han gå till stora djup, hur stora kan ej med visshet uppgifvas, men en ungefärlig slutsats kan dock dragas däraf, att jag midt emellan Spetsbergen och Jan Mayen funnit exemplar af rödfisken (Sebastes norvegicus) i hans mage, och rödfisken är en djupvattensfisk, som lefver på ett djup af mellan 50 och 90 famnar.[1] Besinnar man, hvilket starkt tryck (sålunda minst fyra atmosferer) så många famnar vatten frambringa, inser man lätt, att klapmytsen ej kan ha klena lungor. Som bevis på hans styrka kan äfven nämnas, att han är i stånd att från vattnet hoppa upp på kanten af isflak, som ligga sina 2 till 3 m. öfver vattenytan.
Klapmytsen är en nästan helt och hållet pelagisk själart. Han håller sig ej synnerligt till kusterna, utan följer på sina vandringar mest drifisen och förekommer jämte denna öfverallt i Ishafvet och norra Atlanten mellan Spetsbergen, Labrador och Baffinsviken. Hans östra gräns synes vara ungefär vid Spetsbergen; vid Novaja-Semlja förekommer han icke.
Han är sällskaplig, och, samlad i större eller mindre flockar, företager han flere gånger om året bestämda vandringar, som dock ännu äro föga kända. På Grönlands västkust, där eskimåerna jaga honom, ser man visserligen, att han på bestämda tider försvinner, men ingen vet med visshet, hvart han begifver sig. Mig förefaller det sannolikt, att klapmytsen, när han första gången om vintern eller tidigt på våren försvinner, uppsöker långt från kusterna liggande drifis[2] för att där i slutet af mars i fred och ro framföda sina ungar, hvarpå han åter i slutet af april eller början af
