åtminstone samla sig i de otaliga skaror, man då och i början af juli kan se där. Inemot midten af juli synas de åter sprida sig eller försvinna. Efter den tiden, omkring den 22 juli, har jag sett mycken klapmyts ligga på drifisen längre söderut, 63—64° n. br. under östkusten. (Jfr kap. IX: Vår drift i isen.)
Sammanställas dessa iakttagelser, synes den slutsatsen naturlig, att klapmytsen, sedan ban möjligen (i slutet af mars) framfödt sina ungar på drifisen under Labrador, drar norrut långs iskanten, går öfver Davissundet och når Grönlands västkust, möjligen vid Sukkertoppen eller litet norr därom, i slutet af april, beger sig därpå söderut långs kusten,[1] går omkring midten af juni, till en del förr, rundt om Kap Farväl och drager långs drifisen östkusten uppför till Danmarkssundet, dit hufvudmassan ankommer mot slutet af månaden. Sedan han där afslutat hårömsningen, drager han åter söderut och börjar redan i midten af juli passera Kap Farväl på väg till västkusten. Riktigheten af denna slutsats är dock långt ifrån bevisad. Det låter t. ex. väl tänka sig, att det längre söderut på östkusten ges ställen, dit han begifver sig.[2]
Så vidt man vet, förekommer klapmytsen ingenstädes i sådana massor som i Danmarkssundet under hårömsningen, och här är det också förnämligast som de norska själfångarne idka fångst.
- ↑ Den håller sig då gärna ute i sjön ett stycke från land. Fångstmännen vid Kangek (i närheten af Godthaab) berättade mig sålunda, att de måste söka honom flere mil till hafs.
- ↑ Att det blott kan vara en del af klapmytsen i Danmarkssundet som drager söderut, synes däraf, att han redan i midten af maj anträffats där; dessutom förekommer han ju öfver hela Ishafvet norrut. Han synes också ha bestämda platser norrut, där han samlas under hårömsningen. Sålunda ha norska själfångare de senare åren vid den tiden sökt honom i närheten af Jan Mayen.
