Klapmytsfångst.
(Af E. Nielsen, efter en skiss af författaren.))
Ändtligen kommer det länge väntade ordet: »purra ut till fall!» Det går ett ordentligt tjut af glädje öfver hela fartyget. Värst är det nere i skansen, där man nu ej får sofva längre. Alle man draga på sig fångstkläderna, och i kabyssen göres upp eld och kokas, för att alla skola få sig ett godt mål varm mat, innan de gå i båtarna. Och så börjar man, kanske efter en half dags resa, komma in bland själen och få se allt större flockar på isflaken. Men man fortsätter, tills man kommit midt i hjärtat af fångstfältet, där själen ligger tätast. Och nu ändtligen ljuder det från tunnan: »klart till fall!» och alla störta i båtarna, som hänga färdiga i dävertarna på fartygets båda sidor. Sedan skytten på båten — ty det finns blott en sådan på hvar båt, och han är tillika dess befälhafvare — fått sina instruktioner, ljuder det ändtligen: »sätt af!» Fartyget har emellertid saktat farten,
